Jag kan ibland komma på mig själv med att tänka hur underbart livet är. Hur nöjd jag är med allt och hur bra allting känns. Framtiden vilar i mina händer och det är bara jag, only jag som kan bestämma hur jag vill att den ska formas. Livet ligger framför mig och det finns så mycket roliga och fina stunder jag vill uppleva tillsammans med mina vänner, jimmie och alla som jag tycker om. Tänk er, ett år kvar och hela världen sträcker ut sig framför mig. Fri att leva!

Men så kommer jag också på mig själv att jag ibland tänker hur jag ska få allting till att gå ihop. Tiden räcker inte riktigt till ibland och när jag så småningom vill befinna mig på andra sidan jordklotet befinner ju sig alla jag tycker om här och/eller på utspridda ställen de också. Då blir man lite deppig och känner att allt kanske inte är sådär bra som man tror.

Så får jag facit i hand när jag en deppig dag ligger hemma och är förkyld och trött, när mina bästa vänner, dem jag inte kan leva utan, ringer en och säger att "Linda vi tänkte att när du inte kan komma till oss, får ju vi ta oss till dig"
eller när minälskling (efter att jag gnällt på livet) säger att allting kommer lösa sig och bli bra och att vi tillsammans kommer hitta nya vägar som får allt till att gå ihopa.

eller när jag jobbat som ett svin i skolan och som det ser ut nu får bra betyg som jag lätt kommer in på den utbildningen som jag drömmer om. eller när jag jobbat och skurat och känt mig som askungen får min efterlängtade lön. ja,ni förstår poängen eller hur?

Så kan jag luta mig tillbaka tryggt och känna att jag är trygg i mig själv och mitt liv. Att jag är nöjd. Det kvittar vart livet för mig, älskling eller mina vänner så blir det vad man gör det till och är det menat att va på ett sätt så ser nog ödet till att det blir så trots allt...

Ni är underbara