hue hue,jag klarar mig, det går ju faktiskt riktigt bra.
i almost feel like i never cared.

Har alltid stått för att man ska kämpa och stå
för de man tycker är rätt&fel.
Att inte ge upp så lätt.
Man ska inte bara packa väskan och sluta kämpa.
shit happens liksom.
Men man kommer till en punkt då man har haft nog.
Man orkar liksom inte längre för det känns som om allting ändå blir fel.
Det är då livet tar en vändning, man får helt enkelt sudda ut allt.
Och så får man fråga sig själv, Bakåt eller framåt?
Man har ju redan varit i det som redan hänt så att gå framåt
känns som ett bättre alternativ.
när jag tänker tillbaka kan jag nästan se det som om att ingenting dög för mig.
Uppskattning, det är viktigt här i livet.

För mig känns det nästan som om jag upplevt allt, men jag vet innerst inne att det är fel.
Men man ska ta reda på vem man är och vara den.
Du är du och det kan ingen ändra på,
tyvärr är du ingen som är jag.
/L