Tankeställare:

Sitter här och pluggar nu, projektarbetet tar all tid. Satte nyss på en gammal westlife cd, ´minne från london, nej skämt o sido så är jag en sådan där tjej som blir lite nostalgisk av gamla saker rättare sagt saker då man var yngre som betydde något. Då spelades westlife konstant i mitt lilla lila rum jag hade då och jag kan erkänna att jag nästan kan alla låtarna dem och Céline dions texter. Sitter här och försöker koncentrera mig samtidigt som jag dricker mitt kaffe. Börjar mamma prata med mig kan jag genast få ett mindre utbrott och skälla ut henne för att ha stört mig när jag tänkte eftersom jag hade något på gång inne i huvudet som höll på att falla på plats. En bra rad, eller ett fint stycke.

Så mina tankar trillar iväg till att jag egentligen är ganska komplicerad och kanske rent av krävande av min omgivning? Jag vill på ett visst sätt och när människorna runt omkring mig inte följer mitt mönster. Blir jag genast besviken och ledsen över att de inte kan förstå mig. Så tankarna fortsatte vandra vidare till framtiden. Då jag tänkte på min framtida bostad då förhoppningsvis jag och Jimmie bor ihop. Skulle han klara av en rent kaotisk och fullkomligt galen människa som lilla jag? När jag skriker utan anledning och brusar upp mig för saker i onödan? Förvisso är jimmie väldigt lugn som människa och har klarat av de flesta av mina helt absurda små utbrott hittills så jag antar att han lär dig ta det hahah. Men ändå kommer det dagar som denna då jag tänker på hur jag är mot mina vänner, familj och pojkvän. På vad jag egentligen kan förbättra för att bli en bättre medmänniska och inte formas av denna typiska egoism som präglar Sverige just nu. “Vi vill inte ta emot föräldralösa flyktingbarn från Afghanistan i Vellinge kommun” och vad de nu diskuteras om. Föräldralösa, kära landsmän, missar ni detta? Jag känner mig vilsen i en värld full av nya utmaningar för att flytta hemifrån och lämna boet. Ska dessa behöva känna så i så tidig ålder som 15 år? När jag var 15 gjorde jag helt andra saker och behövde inte oroa mig för vart i världen jag skulle bli placerad och hur jag skulle gå tillväga för ren överlevnad. Hur såg det ut för er? Traumatiska upplevelser, en förföljelse som dessa små föräldralösa barn upplever. Händelser som kommer klamra sig fast föralltid. Flyktingbarn som ser sina föräldrar skjutas till döds. Som om det inte räcker?

Ett barn gör inget ont.

Nu ska jag fortsätta nynna vidare på as long as you love me

Och helt enkelt fortsätta vara sådär jobbig så att mamma verkligen säger åt mig att vara tyst.