i still dont mind at all
Det börjar bli så nära nu och jag trodde aldrig jag skulle komma hit där vi är idag. Det är inte som den där längtan man hade när man var liten och skulle åka utomlands. Man kände pirret i magen av att någonting nytt, någonting som skiljde sig från vardagen, skulle hända. Nej, utan nu, hur ska jag beskriva känslan? Det
är en blanding av alla dessa fjärilar i magen han ger mig och det är en saknad efter tryggheten vi skapade. Men även det där pirriga och nervösa. Jag vet inte om ni förstår? Men det är som att man satts in i en roll nu denna tiden. Något man gett sig in på att klara av. Även om det är tufft. Några dagar väldigt ensamt. För det är ju så mycket mer än kärlek, det växer sig starkare och starkare som vänskap också. Men det är lustigt hur människan anpassar sig efter miljön egentligen. För vi överlever ju? Jag överlever. Har levt två olika roller, du där och jag här. Kanske inte alls kan pusslas ihop. Eller så är allt bara ett spel och verkligheten hinner ikapp då den dagen och vi går på samma väg som alltid förr. Där vi trivs tillsammans. Men ännu är det förtidigt att längta till den där dagen då jag står framför honom. För man vågar inte riktigt längta än.. Inte förrens man vet att det är säkert. Men man tänker ju ändå. Vi är ju trots allt skapade till tänkande varelser. Så nu tänker jag lite i hemlighet hur det kommer till att kännas. Lukta, se ut runt omkring mig. Om det regnar eller inte? Och hur jag kommer bete mig. Hur kommer han bete sig. Jag vill bara försvinna in i en famn, hans famn.
Han kommer låta mig göra det också och där ska vi trivas tillsammans. När vi väl kommer dit, till den där dagen. Men snart. För nu närmar det sig.
Kan bara inte längta än..det vågar jag inte.
är en blanding av alla dessa fjärilar i magen han ger mig och det är en saknad efter tryggheten vi skapade. Men även det där pirriga och nervösa. Jag vet inte om ni förstår? Men det är som att man satts in i en roll nu denna tiden. Något man gett sig in på att klara av. Även om det är tufft. Några dagar väldigt ensamt. För det är ju så mycket mer än kärlek, det växer sig starkare och starkare som vänskap också. Men det är lustigt hur människan anpassar sig efter miljön egentligen. För vi överlever ju? Jag överlever. Har levt två olika roller, du där och jag här. Kanske inte alls kan pusslas ihop. Eller så är allt bara ett spel och verkligheten hinner ikapp då den dagen och vi går på samma väg som alltid förr. Där vi trivs tillsammans. Men ännu är det förtidigt att längta till den där dagen då jag står framför honom. För man vågar inte riktigt längta än.. Inte förrens man vet att det är säkert. Men man tänker ju ändå. Vi är ju trots allt skapade till tänkande varelser. Så nu tänker jag lite i hemlighet hur det kommer till att kännas. Lukta, se ut runt omkring mig. Om det regnar eller inte? Och hur jag kommer bete mig. Hur kommer han bete sig. Jag vill bara försvinna in i en famn, hans famn.
Han kommer låta mig göra det också och där ska vi trivas tillsammans. När vi väl kommer dit, till den där dagen. Men snart. För nu närmar det sig.
Kan bara inte längta än..det vågar jag inte.
Kommentarer
Trackback