Jag vill drömma och jag vill leva!

Men att se hur allt runtomkring mig bara faller isär gör det svårt att kunna vara lycklig åt det som finns nu.
Jag vill så mycket och jag får ångest över mycket. Och bara där kommer ångesten krypandes eftersom jag låter mig själv må dåligt när jag egentligen har det så bra. Jag tampas mellan gott och ont.
Hat och kärlek.

Varför kan jag inte ta en dag i taget, vara glad över att jag är frisk och att jag lever.
Men saker runtomkring mig bara faller i bitar, och det vill inte jag, jag vill inte.

ibland finns det ingen förklaring heller, utan det bara är så för att det är det.

Fast det är väl egentligen inte så konstigt att jag befinner mig i ett känslomässigt kaos när det är så mycket som hänt och fortfarande händer. De är ju rutiner som trots allt skapar trygghet. Tillit. Närhet.Kärlek.Hopp